För den som spelat Texas Hold’em eller vanlig Omaha, så kan Omaha Hi/Lo erbjuda en ny och spännande utmaning. Som alla (förhoppningsvis) vet, så är det lite av en utmaning att gå från Texas Hold’em till Omaha, trots att de är så lika. Händer värderas helt enkelt inte på samma sätt, och där ett par i Ess ofta räcker för att vinna i Texas, så är ett par inte värt så mycket i Omaha. På samma sätt är det att gå vidare till Hi/Lo. Om man försöker spela som man spelar ”vanlig” poker kan man uppnå vissa framgångar, men det innebär att man bara kommer att se hälften av möjligheterna. Hi/Lo innebär att potten delas mellan bästa och sämsta pokerhand, om sämsta pokerhand som bäst har högt kort åtta.
I grund och botten är dock många Omaha-sanningar fortfarande giltiga. Det är bra om de fyra korten delas ”jämt” i färg; så att man har två i en, och två i en annan, medan det är sämre om alla fyra kort är i samma färg. Triss och fyrtal är inte bra starthänder, par är okej. Lo-delen av Hi/Lo spelas (vanligtvis) så att stege och färg inte räknas, och Ess är låga. Bästa Lo-hand är således Ess till fem, oavsett färg. Att Ess till Fem också är en stege innebär att det också är en hyfsat bra Hi-hand, och där ligger hemligheten bakom framgångsrikt Hi/Lo-spelande. Man måste hela tiden tänka på hur bra ens hand är ur både Hi och Lo-perspektiv. Att spela bara för att vinna den ena av de två är sällan en bra taktik.
Därav följer att en bra starthand i Omaha Hi/Lo är exempelvis Ess och tvåa i en färg, och Ess och trea i en annan. På så sätt har man en perfekt grund för att vinna Lo-handen, samtidigt som man har både steg- och färgdrag tillgängliga. Paret i ess fullbordar sedan det hela. Det finns spelbara Omaha-händer som inte kan vinna Lo-potten, men generellt sett är det att föredra att ha två (ibland fler) låga kort som inte är par.
